Jag håller på att kolla på en serie som har lagt ner mycket fokus på gemenskap. Den fokuserar och tar upp hur ensamhet känns, hur viktigt det är att få kärlek och bekräftelse från andra och aldrig ge sig.
Det finns några karaktärer i denna serie som har fått uppleva under sin uppväxt en enorm ensamhet. Dom föddes annorlunda än alla andra, utan att det var deras fel eller val, och på grund av att folk inte förstod dom så blev de hatade. Människorna var rädda för dom och ville därför inte umgås med dessa barn. De vände ryggen mot dom, ignorerade dom, lekte eller pratade inte med dom och om dom sade nånting så var det elaka ting som "monster, missfoster". Dom hade inga föräldrar eller familj som älskade dom och inte heller vänner. Dom var helt ensamma och kunde inte förstå varför. Tillslut började dem hata alla människor och önska dom illa eftersom dom var i sån outhärdlig smärta.
Detta fick mig att tänka och komma ihåg gamla minnen.
Nyligen så har det skapats en facebook-grupp för gamla högstadieelever i min gamla högstadium. Denna sida är till för att minnas och dela med sig av sina minnen. Jag delade så klart av mina dåliga minnen, vilket inte var så välkommet. En kompis försökte få mig att minnas olika saker som vi hade gjort som var kul men saken var att jag kunde inte minnas det. Alla mina minnen är täckta av ett tjockt lager mörker av dom dåliga minnen och den här serien påminner mig om varför.
Har du nånsin känt dig ensam trots att det finns massor med människor i din omgivning? Har du nånsin känt dig så ensam att du börjar fråga dig själv om du är osynlig? Så ensam att det känns att ingen hör dina ord? Så ensam att ingen verkar lägga märke till dig och dina rop efter hjälp? Har du nånsin fått ryggen vänd mot dig? En rygg som känns som en betongvägg? Har du känt dig så ensam att du har frågat dig själv hur många som skulle lägga märke om du plötsligt dog? Framför deras ögon? Hur många skulle sakna dig? Hur många skulle sörja dig? Hur länge skulle dom komma ihåg dig? Har du känt dig så ensam att du har börjat fundera på syftet med livet? Vad du har för syfte på denna jord? Varför du finns om det är bara för att vara ensam och lida?
Jag är extremt säker på att dom flesta människor har känt så. Det har jag och det är allt jag minns från högstadiet. Ensamheten. Ryggen. Skitsnacket bakom ryggen. Utfrysningarna. Lögnerna. Mina rop efter hjälp utan att någon hör, bryr sig eller lägger märke till dom. Jag minns hur min bästa vän var så upptagen med att höra ihop med alla andra att hon glömde bort mig. Men jag minns också hur ensamheten kastade mig i en brunn av lidande och gjorde mig blind för dom få människorna som faktiskt stod vid min sida, trots att jag var annorlunda. Jag var så blind och fokuserad på min egen sorg och hat att jag inte kunde se så mycket, och jag mår så dåligt när jag tänker på de få människor som stod där med mig.
Den sorgen och den smärtan är den värsta sortens smärta jag någonsin har upplevt och önskar ytterst få och extremt hatade personer samma öde.
Så, om du vill (vilket jag absolut inte tycker du ska göra för att då är du själva satan) bryta ner en människa så ska du glömma bort fysisk smärta. Fysisk smärta försvinner och det är lättare att stämma dig för våld. Nej, bryt ner människan inifrån. Det bästa är att börja från och med dag 1 i deras liv. När dom är barn. För då har dom inte formats än, dom har inga vänner eller sociala skills och inte heller någon stark personlighet och vetskapen om att allt löser sig. Det du ska göra är att isolera människan så mycket det går, men att stänga in personen i ett rum kommer inte vara lika effektiv som att isolera människan socialt. Alltså så ska du du få alla människor i dess omgivning (ALLA) att ignorera barnet, inte bry sig om det. Om dom pratar med den ska det bara vara för att förtydliga att de hatar barnet, att hen är ett monster och värdelös. Fortsätt så genom hela dess uppväxt så kommer du ha brutit ner människan och då finns det några möjliga scenarion. När barnet har vuxit upp (troligtvis till tonåren) kommer den antingen ta livet av sig eller vara en fruktansvärd elak människa fylld med hat och avsaknad av empati. Troligtvis kommer hen vara någon sorts psykopat och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hen använde sig av droger, var kriminell och/eller mördar någon/flera.
Så frys inte ut någon och om du fryser ut någon, förklara varför. Hen kanske är en dålig människa p.g.a. det ena och det andra. Få hen att förstå det och förstå att det finns andra människor som vill vara med hen.
Det finns några karaktärer i denna serie som har fått uppleva under sin uppväxt en enorm ensamhet. Dom föddes annorlunda än alla andra, utan att det var deras fel eller val, och på grund av att folk inte förstod dom så blev de hatade. Människorna var rädda för dom och ville därför inte umgås med dessa barn. De vände ryggen mot dom, ignorerade dom, lekte eller pratade inte med dom och om dom sade nånting så var det elaka ting som "monster, missfoster". Dom hade inga föräldrar eller familj som älskade dom och inte heller vänner. Dom var helt ensamma och kunde inte förstå varför. Tillslut började dem hata alla människor och önska dom illa eftersom dom var i sån outhärdlig smärta.
Detta fick mig att tänka och komma ihåg gamla minnen.
Nyligen så har det skapats en facebook-grupp för gamla högstadieelever i min gamla högstadium. Denna sida är till för att minnas och dela med sig av sina minnen. Jag delade så klart av mina dåliga minnen, vilket inte var så välkommet. En kompis försökte få mig att minnas olika saker som vi hade gjort som var kul men saken var att jag kunde inte minnas det. Alla mina minnen är täckta av ett tjockt lager mörker av dom dåliga minnen och den här serien påminner mig om varför.
Har du nånsin känt dig ensam trots att det finns massor med människor i din omgivning? Har du nånsin känt dig så ensam att du börjar fråga dig själv om du är osynlig? Så ensam att det känns att ingen hör dina ord? Så ensam att ingen verkar lägga märke till dig och dina rop efter hjälp? Har du nånsin fått ryggen vänd mot dig? En rygg som känns som en betongvägg? Har du känt dig så ensam att du har frågat dig själv hur många som skulle lägga märke om du plötsligt dog? Framför deras ögon? Hur många skulle sakna dig? Hur många skulle sörja dig? Hur länge skulle dom komma ihåg dig? Har du känt dig så ensam att du har börjat fundera på syftet med livet? Vad du har för syfte på denna jord? Varför du finns om det är bara för att vara ensam och lida?
Jag är extremt säker på att dom flesta människor har känt så. Det har jag och det är allt jag minns från högstadiet. Ensamheten. Ryggen. Skitsnacket bakom ryggen. Utfrysningarna. Lögnerna. Mina rop efter hjälp utan att någon hör, bryr sig eller lägger märke till dom. Jag minns hur min bästa vän var så upptagen med att höra ihop med alla andra att hon glömde bort mig. Men jag minns också hur ensamheten kastade mig i en brunn av lidande och gjorde mig blind för dom få människorna som faktiskt stod vid min sida, trots att jag var annorlunda. Jag var så blind och fokuserad på min egen sorg och hat att jag inte kunde se så mycket, och jag mår så dåligt när jag tänker på de få människor som stod där med mig.
Den sorgen och den smärtan är den värsta sortens smärta jag någonsin har upplevt och önskar ytterst få och extremt hatade personer samma öde.
Så, om du vill (vilket jag absolut inte tycker du ska göra för att då är du själva satan) bryta ner en människa så ska du glömma bort fysisk smärta. Fysisk smärta försvinner och det är lättare att stämma dig för våld. Nej, bryt ner människan inifrån. Det bästa är att börja från och med dag 1 i deras liv. När dom är barn. För då har dom inte formats än, dom har inga vänner eller sociala skills och inte heller någon stark personlighet och vetskapen om att allt löser sig. Det du ska göra är att isolera människan så mycket det går, men att stänga in personen i ett rum kommer inte vara lika effektiv som att isolera människan socialt. Alltså så ska du du få alla människor i dess omgivning (ALLA) att ignorera barnet, inte bry sig om det. Om dom pratar med den ska det bara vara för att förtydliga att de hatar barnet, att hen är ett monster och värdelös. Fortsätt så genom hela dess uppväxt så kommer du ha brutit ner människan och då finns det några möjliga scenarion. När barnet har vuxit upp (troligtvis till tonåren) kommer den antingen ta livet av sig eller vara en fruktansvärd elak människa fylld med hat och avsaknad av empati. Troligtvis kommer hen vara någon sorts psykopat och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hen använde sig av droger, var kriminell och/eller mördar någon/flera.
Så frys inte ut någon och om du fryser ut någon, förklara varför. Hen kanske är en dålig människa p.g.a. det ena och det andra. Få hen att förstå det och förstå att det finns andra människor som vill vara med hen.
Om satan finns så finns han i ensamheten, enligt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar