Två steg fram ett steg bak

Jag har hittat en bra sida som handlar lite om psykologin bakom "break-ups". Hur man tänker och känner när man gör slut och det känns skönt att veta att jag är inte den enda som känner som jag gör. Det känns bra att kunna få veta varför man känner så och en resonemang varför alla dumma ideer dyker upp.

Jag tycker att det är så lustigt att jag har faktiskt själv velat göra slut för länge sen men inte vågat på grund av en jädrans massa anledningar och jag har bara stått och väntat på att han skulle ta det steget. Men nu när han har gjort det åt mig så känner jag som jag gör. Varför? Det är inte för att jag älskar honom, det är inte det, jag älskar inte honom. Jag älskar honom som vän, det har jag alltid gjort, men inte mer än så. Vi är verkligen inte bra partners alls. Anledningen till varför jag känner som jag gör är många. Ångest och rädsla för att vara själv är den absolut största. Den här bekvämligheten är borta, nu måste jag ut igen och börja om från början. Jag är även besviken över hur han har behandlat mig och vilka hemska saker han har gjort mot mig. Jag är besviken över att han har känslor för en annan, och inte vilken annan som helst heller.
Anledningarna är många men den störta är rädslan för ensamhet. Jag har aldrig lärt mig att vara ensam. Men nu tänker jag ta tag i mitt liv och i mina rädslor och lära mig att vara en stark och självsäker kvinna som älskar sig själv för den hon är och som inte behöver en partner för att stå upp på fötter. Henne vill jag bli och henne ska jag bli, med tårar och blod ska jag bli henne och inte förrän det ska jag inte skaffa en ny partner för då faller jag bara tillbaka igen!

Jag har tänkt mycket på honom på senaste tiden, något som inte alls är bra, ALLS! Och jag måste sluta med det. Egentligen borde jag sluta träffa honom, prata med honom, eller ens se ett foto på honom, men det är ganska svårt. Istället fokuserar jag på att sluta tänka på honom, på alla "tänk om" och så vidare. Jag har ett gummiband på handleden som jag ska dra på varje gång jag tänker på honom och snabbt ändra till någon bra minne. Något som får mig glad och lyckligt och sluta tänka på honom. Det blir början till mitt terapi! 

Tjat

Jag vet att jag börjar bli tjatig och jobbigt men jag behöver bara skriva av mig lite.

Jag är ledsen. Jag känner mig nere. Jag vill verkligen vara med Tony. Jag tänker på allt han har gjort för mig och så lite jag har gett tillbaka. På något sätt känner jag att allt är mitt fel, jag har låtit honom glida ifrån mig. Jag tog honom för givet helt enkelt och nu när jag inte har honom så gör jag inget annat att sakna hans sällskap och värme, hans tröstande famn och ord, hans manier och skämt, hans kloka ord, all fotbollsnack och ambition att försöka lösa alla problem. Jag frågar mig själv vad jag har gjort, om allt är mitt fel, om det fanns nånting jag kunde ha gjort för att undvika detta? Jag skyller på skolan. Den har stressat mig och genom det förstört det vi hade.
Men, även om jag kunde ha ansträngt mig mer att gett honom det han behövde så skulle det inte ha hjälpt. Jag kan anstränga mig men jag kan inte ändra den jag är eller mina intressen. Jag kan inte älska fotboll och inte heller skapa ett intresse för namn och skådisar. Jag gillar att rida, åka snowboard, resa och umgås med människor. Jag vill göra det mesta med personen jag älskar. Jag vill gå ut och träna tillsammans, jag vill rida tillsammans, jag vill ha nånting som vi båda gillar att göra. Nånting, vad som helst som vi båda brinner för. Vad skulle det vara med tony? Eller är det han som kanske egentligen inte vill försöka längre och har fått mig att tro att det inte finns nånting kvar i vårt förhållande?
Men jag har inte glömt allt han har gjort mot mig, allt det dåliga och oförlåtliga. Det där som man inte gör om man älskar eller bryr sig om någon. Men det blir allt svårare att komma ihåg, jag vill bara ha honom tillbaka, jag vill att det ska vara som i början. Men gud, jag vet inte ens vad jag vill! För jag vet att så fort skolan börjar så behöver jag tid och rum för mig och då är vi tillbaka i det där jobbiga. Man kan inte ha semester hela tiden och man kan inte ha ett förhållande som bara fungerar när man har semester.

Jag har så svårt för den där tjejen. Bara namnet Annelie får mig rasande. Tycker det är så hemskt att en av mina kompisar vet att det är jätte jobbigt för mig när det gäller dom två och så får jag höra hur han pressar dom på skoj. Jag vill här ifrån. Jag vill glömma bort dom alla. Vara långt bort från henne. Jag hoppas att avståndet och tiden gör att han glömmer henne, men det kommer säkert inte vara så. Varför måste han gilla henne?
Det roliga är att hon förstår inte varför jag är så arg på henne eller varför det är så svårt för mig.

Usch, jag vill bara slita ifrån mig hjärtat och sluta känna massa känslor.

Det jobbigaste är att tony och jag är som två pusselbitar som passar perfekt ihop men vi har olika bilder på oss och därför  kompletterar vi inte pusslet. Men så som jag känner nu så hoppas jag inget annat än att framtiden visar oss vägen tillbaka och att vi är mer lika då. Tills dess, om det nu kommer, får vi leva livet.

Jag lär mig av mina misstag!

Ja, nu har jag insett att jag har gjort ett misstag och att jag nu ska lära mig ifrån dom. Mitt misstag var att jag inte lyssnade på mina vänner när dom varnade om tony men nu ska jag inte göra samma misstag igen! Ingen kompis har sagt till mig "Dela rum med tony du, det låter som en toppen idé!" utan jag har fått höra raka motsatsen. Nä, det stämmer. Jag tänker inte dela rum med någon som har varit otrogen två gånger och har bara ljugit. Tycker det är hemskt hur en person kan behandla någon annan på det sättet när jag har inte gjort annat än mitt bästa och gett allt och varit snäll. Han säger att han försöker alltid se från olika människors perspektiv men jag tror inte han kan se det från mitt. Han saknar den förmågan.

Denna helg var vi på min kompis landställe. Första dagen var den bästa då hade jag anordnat sjukamp som alla uppskattade och tyckte det var kul. Vi grillade och badade och hade otroligt trevligt. Andra dagen på kvällen kom tony och annelie och då vart det inte lika kul för mig längre. Dom två är som fastklistrade. Ska ständigt vara bredvid varandra och göra allt tillsammans, mer än vad han gjorde med mig. Han har t.o.m. ett foto på henne på hans mobil... Jo, det känns bra. NOT.
Jag hatar verkligen honom och henne också. Jag trodde inte jag skulle få träffa människor som var mer onda, egoistiska och lömska efter att ha varit i spanien men jag hade fel. En sak är att vara rak igenom ond, för dom är enkla att solla bort, men dom som är onda och verkar snälla, dom vill man verkligen akta sig för och det är så svårt. Jag får så dåligt samvete för att ge tony det han förtjänar (och jag har varit alldeles för snäll och inte alls gett honom det) när han förtjänar mer än så!

Men jag ångrar inte mitt beslut över att han ska ut och att han inte är min vän längre. Jag vill ha vänner som behandlar mig väl. Jag behandlar människor så som jag vill bli behandlad och jag får det inte av honom. Därför ska han ut, så ut ur mitt liv det går. Han kan inte respektera mig, varför skulle jag vilja ha en sån vän?
Och jag är inte den onda i denna berättelse, utan det är han för allt detta har han själv orsakat och man måste få lida konsekvenserna av ens egna misstag. Jag har lidit så det räcker.

Tony och annelie jag önskar er verkligen inget mer än den ni förtjänar. Hoppas ni lider så som jag har lidit och jag tänker vänta på er, på att ni ska komma fram till mig och be om ursäkt och säga att jag hade rätt. 

Om livet vore en film...

Det är nu allting håller på att falla på plats, sakta men säkert. Jag befinner mig just nu i stadiet där jag tänker på allt som har varit roligt och har svårt att se allt som har varit dåligt i vårt förhållande. Det känns tufft och hårt att veta att han har känslor för någon annan, någon annan som jag dessutom ogillar, det gör ju inte saken lättare.
Mitt självförtroende har även sjunkit, jag jämför mig med henne som om det är något jag saknar som hon har, och jag hatar det. Jag vet att jag är bra och jag hatar att hon, just hon, får mig att må så här.

Jag är en hav av en blandning med olika känslor. Jag vill inte vara tillsammans med tony, jag vill inte. Jag vet varför och jag vet att jag har velat det här MEN nu när jag inte har honom så vill jag ha honom. Nu när det är över har jag svårt att se vad som var dåligt. Jag orkar inte vara singel, det är jobbigt. Jag vill ha någon att krama om, någon som håller om mig om nätterna och värmer mina kalla fötter, någon som tröstar mig när jag är ledsen och som kontrollerar min heta temperament. Nån som kan diskutera och säga ifrån. Jag vill ha nån att träna lydnad och sök, att träna drag. Nån som vill åka ut i backen med mig och testar varandras gränser, dricka en varm choklad med grädde efter en dag på skidbacken. Nån som vill rida ut under en solnedgång och vill prata om hästar. Nån som vill ut och resa och se världen och träffa nya spännande människor. Nån som hjälper hemma. Som kanske tycker om att kolla på löjliga klyschiga romans-filmer.
Ja, finns det ens en sån person? Behöver inte ha alla egenskaper såklart men dem flesta =P
Att vara singel har också sina fördelar. Jag är fri! Fri att göra vad jag vill, endast scarlet och pengarna som är mitt hinder!

Jag har förlorat en partner men jag har vunnit en vän eller en ny bror till familjen. Och vi kommer kunna dra det bästa av varandra tror jag men det kommer vara svårt att acceptera att han skaffar ny/nya tjej/er och att den närmsta är dessutom någon jag ogillar. Jag antar jag blir irriterad att det kan gå så fort för vissa att hitta nytt. Det tog mig så lång tid att ens gilla någon, hur ska jag kunna gå igenom allt igen? Att ens gilla en är jobbigt för mig! Nä, man ska inte leta, det kommer när man minst anar det. Jag ska leva på mitt liv, passa på att göra det jag vill och låta allt bara hända. Vara mig själv. Sitta och gråta till alla kärleksfilmer och önska att det vore så på riktigt! Man får väl se till att skapa sitt egen romansfilm, haha =P