Konsten att bryta ner en människa

Jag håller på att kolla på en serie som har lagt ner mycket fokus på gemenskap. Den fokuserar och tar upp hur ensamhet känns, hur viktigt det är att få kärlek och bekräftelse från andra och aldrig ge sig.
Det finns några karaktärer i denna serie som har fått uppleva under sin uppväxt en enorm ensamhet. Dom föddes annorlunda än alla andra, utan att det var deras fel eller val, och på grund av att folk inte förstod dom så blev de hatade. Människorna var rädda för dom och ville därför inte umgås med dessa barn. De vände ryggen mot dom, ignorerade dom, lekte eller pratade inte med dom och om dom sade nånting så var det elaka ting som "monster, missfoster". Dom hade inga föräldrar eller familj som älskade dom och inte heller vänner. Dom var helt ensamma och kunde inte förstå varför. Tillslut började dem hata alla människor och önska dom illa eftersom dom var i sån outhärdlig smärta.
Detta fick mig att tänka och komma ihåg gamla minnen.

Nyligen så har det skapats en facebook-grupp för gamla högstadieelever i min gamla högstadium. Denna sida är till för att minnas och dela med sig av sina minnen. Jag delade så klart av mina dåliga minnen, vilket inte var så välkommet. En kompis försökte få mig att minnas olika saker som vi hade gjort som var kul men saken var att jag kunde inte minnas det. Alla mina minnen är täckta av ett tjockt lager mörker av dom dåliga minnen och den här serien påminner mig om varför.

Har du nånsin känt dig ensam trots att det finns massor med människor i din omgivning? Har du nånsin känt dig så ensam att du börjar fråga dig själv om du är osynlig? Så ensam att det känns att ingen hör dina ord? Så ensam att ingen verkar lägga märke till dig och dina rop efter hjälp? Har du nånsin fått ryggen vänd mot dig? En rygg som känns som en betongvägg? Har du känt dig så ensam att du har frågat dig själv hur många som skulle lägga märke om du plötsligt dog? Framför deras ögon? Hur många skulle sakna dig? Hur många skulle sörja dig? Hur länge skulle dom komma ihåg dig? Har du känt dig så ensam att du har börjat fundera på syftet med livet? Vad du har för syfte på denna jord? Varför du finns om det är bara för att vara ensam och lida?

Jag är extremt säker på att dom flesta människor har känt så. Det har jag och det är allt jag minns från högstadiet. Ensamheten. Ryggen. Skitsnacket bakom ryggen. Utfrysningarna. Lögnerna. Mina rop efter hjälp utan att någon hör, bryr sig eller lägger märke till dom. Jag minns hur min bästa vän var så upptagen med att höra ihop med alla andra att hon glömde bort mig. Men jag minns också hur ensamheten kastade mig i en brunn av lidande och gjorde mig blind för dom få människorna som faktiskt stod vid min sida, trots att jag var annorlunda. Jag var så blind och fokuserad på min egen sorg och hat att jag inte kunde se så mycket, och jag mår så dåligt när jag tänker på de få människor som stod där med mig.
Den sorgen och den smärtan är den värsta sortens smärta jag någonsin har upplevt och önskar ytterst få och extremt hatade personer samma öde.

Så, om du vill (vilket jag absolut inte tycker du ska göra för att då är du själva satan) bryta ner en människa så ska du glömma bort fysisk smärta. Fysisk smärta försvinner och det är lättare att stämma dig för våld. Nej, bryt ner människan inifrån. Det bästa är att börja från och med dag 1 i deras liv. När dom är barn. För då har dom inte formats än, dom har inga vänner eller sociala skills och inte heller någon stark personlighet och vetskapen om att allt löser sig. Det du ska göra är att isolera människan så mycket det går, men att stänga in personen i ett rum kommer inte vara lika effektiv som att isolera människan socialt. Alltså så ska du du få alla människor i dess omgivning (ALLA) att ignorera barnet, inte bry sig om det. Om dom pratar med den ska det bara vara för att förtydliga att de hatar barnet, att hen är ett monster och värdelös. Fortsätt så genom hela dess uppväxt så kommer du ha brutit ner människan och då finns det några möjliga scenarion. När barnet har vuxit upp (troligtvis till tonåren) kommer den antingen ta livet av sig eller vara en fruktansvärd elak människa fylld med hat och avsaknad av empati. Troligtvis kommer hen vara någon sorts psykopat och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hen använde sig av droger, var kriminell och/eller mördar någon/flera.

Så frys inte ut någon och om du fryser ut någon, förklara varför. Hen kanske är en dålig människa p.g.a. det ena och det andra. Få hen att förstå det och förstå att det finns andra människor som vill vara med hen.

Om satan finns så finns han i ensamheten, enligt mig. 

Fobi-förbättring

Ja nu är vinter här känns det som. Grått, mörkt och kallt! Usch! Saknar och längtar till varma sköna sommaren. Här snöade nån dag, sen frös allt till is och det var bara fördjävligt att ta sig fram. Men nu har allt smällt bort så jag håller tummarna för att snön ska hålla sig borta ett tag till.

I tisdags var jag hos psykologen och jag lyckades ta blodprov UTAN att svimma. Jag var där kl. 10.00 hur trött som helst för jag hade problem med att somna, fast det var inte för att jag skulle ta blodprov. Jag kände mig ovanligt lugn på vägen dit, det förvånade mig. Han kletade på Emla-kräm på min vänstra arm och satte på något speciellt plåster som skulle hålla emlan på plats. Sedan fick jag gå och vänta i 45 min. Jag gick först till reception för att berätta att jag var där men det var lite strul. Under tiden kände jag hur krämen höll på att göra nånting med min arm och jag började må dåligt, kände verkligen att jag behövde lägga mig ner för att svimma. Men jag spände kroppen och försökte tänka på annat. Sedan gav jag upp på henne och satte mig ner. Jag började bli kallsvettig och pulsen ökade. Jag tog fram en sudoku och ansträngde mig för att fokusera på den. Ett litet tag gick och jag kände igen hur emla höll på göra nånting. Återigen kom lusten att svimma men jag gjorde mina spänningsövningar för att öka blodtrycket och hämma svimningslusten. Jag andades ut och bestämde mig för att jag skulle känna mig som hemma så jag lutade mig bekvämt på soffan och fortsatt med min sudoku. Senare så kom han och jag gick in till rummet och satte mig på stolen. Han tog fram all utrustning och jag kände hur all min nervositet kom tillbaka. Jag sket i sudokun och fokuserade till 100% på mina spänningsövningar "1...2...3...4...5..." räknade jag och växlade mellan spänningar och avslappning. Han ryckte bort plåstret, vilket var nog det näst obehagligaste, sedan torkade han bort emlan och frågade mig om han skulle säga till när han stack. Jag svarade snabbt med en tydlig "NEJ" och tittade bort. Sedan så sa jag åt honom i halvt panik att han skulle vänta lite. Jag behövde bara några sekunder för att ta tag i mig själv. Sen sa jag "kör" och jag spände som en galning hela kroppen "1...2....3....4...5...." Jag kände ingenting. Jag satt redo för att känna nånting men jag visste inte ens om han hade stuckit. Sedan hörde jag att han tog tuben för att fylla den med blod och då förstod jag att han hade stuckit. Sedan så var vi klara och han visade tuben. Jag var fortfarande i full fokus med mina spänningar. Han var otroligt glad och peppade mig "Se! Se vad du har lyckats med, va? Gick ju skitbra"  Men jag var fortfarande inte helt säker på att det hade gått så bra. Jag kunde fortfarande svimma så jag var avvaktande men det var helt otroligt. Han satte på plåstret. Jag hade tagit den och inte känt ett piss. Plåstret var nog det mest obehagligaste. Usch. Jag kunde inte låta bli att stryka obekväm handen över den, vilket han lade märke och påpekade att efter en kvart så kunde jag ta bort den. Kanske efter fem minuter kände jag hur jag började må dåligt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag var liksom rädd för att säga "du, jag tuppar av" så jag försökte spänna lite diskret men jag började må värre så jag sa till honom "vänta" och kurrade ihop mig igen och spände hela kroppen igen tills jag mådde bra och var helt säker på att det var över. Sen ryckte jag bort den dumma plåstret som fick mig att må sämre och allting var mycket bättre. Sen drog jag. Nöjd och fortfarande utan att ens tro vad som hade hänt. Vilken framsteg! Helt otroligt. Emla, min bästa kompis! Han ska kolla om jag har hepatit-vaccinationerna inaktiva så att jag kan ta hepatit-påminnelse så får jag träna en gång innan han släpper iväg mig.
Jag känner mig dock inte "botad". Jag känner mig fortfarande rädd och orolig. Obehagskänslan för kanyler finns kvar och jag antar att det är därför jag behöver göra det en gång till, för att verkligen övertyga min kropp att det inte är farligt, att jag svimmar inte och det gör inte ens ont. Jag är dock orolig för att "gå tillbaka" och återigen undvika och överreagera för sjukvård. Så jag måste ständigt ta blodprov och vaccinationer för att verkligen gå över det helt och hållet. Typ en gång per år.

Det jag har tänkt göra är att ta vaccinationerna mot det som fästingarna bär med sig. Det är en bra vaccination att ha. Sedan så ska jag ta bort några leverfläckar, vilket kommer vara en liten större utmaning då man faktiskt skär bort. Men vi får se hur det blir. Dom ska bort iaf.

Livet

Igår redovisade vi vårt projekt och den är förhoppningsvis klar nu. Var hos psykologen också och nästa vecka ska vi ta blodprov. Jag är nervös men försöker inte tänka på det. Det känns ändå ganska bra. Vi tog ett låtsasprov igår, alltså vi simulerar som att jag skulle ta det. Så han tog kanylen med plasthölje och tryckte den mot min hud. Det kändes verkligen som att jag tog blodprovet. Med EMLA kommer jag inte känna ett piss så jag tror på mig själv!

Förra veckan var jag hos douglas. Måndag till tisdag hade jag scarlet och som vanligt så var hon super mysig. Vi låg på soffan och mös och kollade på film, alla tre. Jag har också gjort hemtenta på biologikurs som jag hoppas blev godkänd. Har träffat mamma några gånger och kompisar. Hade halloweenfest som var väldigt rolig och mysig.

Nu har tre nya kurser startat och jag har bara två tentor kvar på min utbildning! Heja heja mig!
Jag letar ex-jobb också och har fått lite hjälp från min lärare så om 10 min ska jag ringa en person från karolinska. Hoppas det går bra!

Det har också börjat snöa och det är -10 grader kallt. Usch och fy! Skulle inte ha nåt emot att åka till spanien. Och på tal om det så ska jag och douglas kanske åka ner till spanien i april och hälsa på mina päron. Och då tar vi med oss Scarlet! Hon kommer älska stranden!! Och förhoppningsvis vill min kompis träffas så kan hennes hundar leka med scarre.