Ja nu är vinter här känns det som. Grått, mörkt och kallt! Usch! Saknar och längtar till varma sköna sommaren. Här snöade nån dag, sen frös allt till is och det var bara fördjävligt att ta sig fram. Men nu har allt smällt bort så jag håller tummarna för att snön ska hålla sig borta ett tag till.
I tisdags var jag hos psykologen och jag lyckades ta blodprov UTAN att svimma. Jag var där kl. 10.00 hur trött som helst för jag hade problem med att somna, fast det var inte för att jag skulle ta blodprov. Jag kände mig ovanligt lugn på vägen dit, det förvånade mig. Han kletade på Emla-kräm på min vänstra arm och satte på något speciellt plåster som skulle hålla emlan på plats. Sedan fick jag gå och vänta i 45 min. Jag gick först till reception för att berätta att jag var där men det var lite strul. Under tiden kände jag hur krämen höll på att göra nånting med min arm och jag började må dåligt, kände verkligen att jag behövde lägga mig ner för att svimma. Men jag spände kroppen och försökte tänka på annat. Sedan gav jag upp på henne och satte mig ner. Jag började bli kallsvettig och pulsen ökade. Jag tog fram en sudoku och ansträngde mig för att fokusera på den. Ett litet tag gick och jag kände igen hur emla höll på göra nånting. Återigen kom lusten att svimma men jag gjorde mina spänningsövningar för att öka blodtrycket och hämma svimningslusten. Jag andades ut och bestämde mig för att jag skulle känna mig som hemma så jag lutade mig bekvämt på soffan och fortsatt med min sudoku. Senare så kom han och jag gick in till rummet och satte mig på stolen. Han tog fram all utrustning och jag kände hur all min nervositet kom tillbaka. Jag sket i sudokun och fokuserade till 100% på mina spänningsövningar "1...2...3...4...5..." räknade jag och växlade mellan spänningar och avslappning. Han ryckte bort plåstret, vilket var nog det näst obehagligaste, sedan torkade han bort emlan och frågade mig om han skulle säga till när han stack. Jag svarade snabbt med en tydlig "NEJ" och tittade bort. Sedan så sa jag åt honom i halvt panik att han skulle vänta lite. Jag behövde bara några sekunder för att ta tag i mig själv. Sen sa jag "kör" och jag spände som en galning hela kroppen "1...2....3....4...5...." Jag kände ingenting. Jag satt redo för att känna nånting men jag visste inte ens om han hade stuckit. Sedan hörde jag att han tog tuben för att fylla den med blod och då förstod jag att han hade stuckit. Sedan så var vi klara och han visade tuben. Jag var fortfarande i full fokus med mina spänningar. Han var otroligt glad och peppade mig "Se! Se vad du har lyckats med, va? Gick ju skitbra" Men jag var fortfarande inte helt säker på att det hade gått så bra. Jag kunde fortfarande svimma så jag var avvaktande men det var helt otroligt. Han satte på plåstret. Jag hade tagit den och inte känt ett piss. Plåstret var nog det mest obehagligaste. Usch. Jag kunde inte låta bli att stryka obekväm handen över den, vilket han lade märke och påpekade att efter en kvart så kunde jag ta bort den. Kanske efter fem minuter kände jag hur jag började må dåligt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag var liksom rädd för att säga "du, jag tuppar av" så jag försökte spänna lite diskret men jag började må värre så jag sa till honom "vänta" och kurrade ihop mig igen och spände hela kroppen igen tills jag mådde bra och var helt säker på att det var över. Sen ryckte jag bort den dumma plåstret som fick mig att må sämre och allting var mycket bättre. Sen drog jag. Nöjd och fortfarande utan att ens tro vad som hade hänt. Vilken framsteg! Helt otroligt. Emla, min bästa kompis! Han ska kolla om jag har hepatit-vaccinationerna inaktiva så att jag kan ta hepatit-påminnelse så får jag träna en gång innan han släpper iväg mig.
Jag känner mig dock inte "botad". Jag känner mig fortfarande rädd och orolig. Obehagskänslan för kanyler finns kvar och jag antar att det är därför jag behöver göra det en gång till, för att verkligen övertyga min kropp att det inte är farligt, att jag svimmar inte och det gör inte ens ont. Jag är dock orolig för att "gå tillbaka" och återigen undvika och överreagera för sjukvård. Så jag måste ständigt ta blodprov och vaccinationer för att verkligen gå över det helt och hållet. Typ en gång per år.
Det jag har tänkt göra är att ta vaccinationerna mot det som fästingarna bär med sig. Det är en bra vaccination att ha. Sedan så ska jag ta bort några leverfläckar, vilket kommer vara en liten större utmaning då man faktiskt skär bort. Men vi får se hur det blir. Dom ska bort iaf.
I tisdags var jag hos psykologen och jag lyckades ta blodprov UTAN att svimma. Jag var där kl. 10.00 hur trött som helst för jag hade problem med att somna, fast det var inte för att jag skulle ta blodprov. Jag kände mig ovanligt lugn på vägen dit, det förvånade mig. Han kletade på Emla-kräm på min vänstra arm och satte på något speciellt plåster som skulle hålla emlan på plats. Sedan fick jag gå och vänta i 45 min. Jag gick först till reception för att berätta att jag var där men det var lite strul. Under tiden kände jag hur krämen höll på att göra nånting med min arm och jag började må dåligt, kände verkligen att jag behövde lägga mig ner för att svimma. Men jag spände kroppen och försökte tänka på annat. Sedan gav jag upp på henne och satte mig ner. Jag började bli kallsvettig och pulsen ökade. Jag tog fram en sudoku och ansträngde mig för att fokusera på den. Ett litet tag gick och jag kände igen hur emla höll på göra nånting. Återigen kom lusten att svimma men jag gjorde mina spänningsövningar för att öka blodtrycket och hämma svimningslusten. Jag andades ut och bestämde mig för att jag skulle känna mig som hemma så jag lutade mig bekvämt på soffan och fortsatt med min sudoku. Senare så kom han och jag gick in till rummet och satte mig på stolen. Han tog fram all utrustning och jag kände hur all min nervositet kom tillbaka. Jag sket i sudokun och fokuserade till 100% på mina spänningsövningar "1...2...3...4...5..." räknade jag och växlade mellan spänningar och avslappning. Han ryckte bort plåstret, vilket var nog det näst obehagligaste, sedan torkade han bort emlan och frågade mig om han skulle säga till när han stack. Jag svarade snabbt med en tydlig "NEJ" och tittade bort. Sedan så sa jag åt honom i halvt panik att han skulle vänta lite. Jag behövde bara några sekunder för att ta tag i mig själv. Sen sa jag "kör" och jag spände som en galning hela kroppen "1...2....3....4...5...." Jag kände ingenting. Jag satt redo för att känna nånting men jag visste inte ens om han hade stuckit. Sedan hörde jag att han tog tuben för att fylla den med blod och då förstod jag att han hade stuckit. Sedan så var vi klara och han visade tuben. Jag var fortfarande i full fokus med mina spänningar. Han var otroligt glad och peppade mig "Se! Se vad du har lyckats med, va? Gick ju skitbra" Men jag var fortfarande inte helt säker på att det hade gått så bra. Jag kunde fortfarande svimma så jag var avvaktande men det var helt otroligt. Han satte på plåstret. Jag hade tagit den och inte känt ett piss. Plåstret var nog det mest obehagligaste. Usch. Jag kunde inte låta bli att stryka obekväm handen över den, vilket han lade märke och påpekade att efter en kvart så kunde jag ta bort den. Kanske efter fem minuter kände jag hur jag började må dåligt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag var liksom rädd för att säga "du, jag tuppar av" så jag försökte spänna lite diskret men jag började må värre så jag sa till honom "vänta" och kurrade ihop mig igen och spände hela kroppen igen tills jag mådde bra och var helt säker på att det var över. Sen ryckte jag bort den dumma plåstret som fick mig att må sämre och allting var mycket bättre. Sen drog jag. Nöjd och fortfarande utan att ens tro vad som hade hänt. Vilken framsteg! Helt otroligt. Emla, min bästa kompis! Han ska kolla om jag har hepatit-vaccinationerna inaktiva så att jag kan ta hepatit-påminnelse så får jag träna en gång innan han släpper iväg mig.
Jag känner mig dock inte "botad". Jag känner mig fortfarande rädd och orolig. Obehagskänslan för kanyler finns kvar och jag antar att det är därför jag behöver göra det en gång till, för att verkligen övertyga min kropp att det inte är farligt, att jag svimmar inte och det gör inte ens ont. Jag är dock orolig för att "gå tillbaka" och återigen undvika och överreagera för sjukvård. Så jag måste ständigt ta blodprov och vaccinationer för att verkligen gå över det helt och hållet. Typ en gång per år.
Det jag har tänkt göra är att ta vaccinationerna mot det som fästingarna bär med sig. Det är en bra vaccination att ha. Sedan så ska jag ta bort några leverfläckar, vilket kommer vara en liten större utmaning då man faktiskt skär bort. Men vi får se hur det blir. Dom ska bort iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar