Jag har börjat gå på terapi för att bota min fobi mot sprutor. Anledningen till att jag har sökt hjälp är för att min fobi har nu gått för långt och jag har inte längre någon kontroll över den. Den styr mitt liv och min vardag helt och hållet. Mina val i livet styrs av min fobi och likaså mina intressen.
I somras så råkade jag bli slagen på läppen (helt olyckshändelse) så den blev lite svullen och det var några väldigt små blodiga märken, men knappt blodigt. Jag tittade på såret och satte is på den. Jag var helt lugnt, det var ingen big deal och sen så svimmade jag lite grann. Jag började fråga mig själv varför jag svimmade för något så ytterst löjligt. Jag är inte blodkänslig, det var inte något farligt heller, så varför reagerade min kropp som den gjorde?
Min fobi har nu gått så långt att jag inte längre kan definiera vad det är jag är rädd över. I början var det ju sprutor. Jag fick en spruta, jag svimmade. Sen så har det utvecklats med åren. Jag kände lukten av sprutorna och svimmade. Nu har det gått så långt att jag har svimmat för alla möjliga löjliga anledningar. Jag har svimmat för saker jag inte svimmat förut, som en sticka i fingret, eller tagit bort tandsten hos tandläkaren, eller en synundersökning... Ja, jag har helt enkelt ingen kontroll.
Mitt första besök hos psykologen var hemsk. När jag satt där i väntrummet så ville jag springa där ifrån. En del av mig frågade mig hela tiden "varför? varför gör du så här mot dig själv? Du vet att det här slutar bara på ett sätt, och det är med en spruta" Men nu var jag där så då kunde jag lika gärna se vad dom hade att erbjuda mig.
Jag och psykologen pratade om min fobi och jag fick berätta alla mina upplevelser och varifrån jag har fått min rädsla och vad vi skulle kunna göra åt saken. När jag satt där och berättade allt så insåg jag hur mycket min fobi faktiskt har styrt mig och mitt liv och jag började fundera på vad jag skulle göra om jag inte var rädd. Vad hade jag gjort annorlunda?
Tja, jag kanske inte hade blivit ingenjör. Jag kanske hade blivit veterinär, vem vet. Jag hade troligtvis haft hål i mina öron, tagit bort några födelsemärken och skaffat en tatuering.
Imorn ska jag träffa henne igen tillsammans med en man som jobbar inom vården som hjälper till personer med sprutfobi. Imorn ska han ta med sig en låda med sprutor så ska jag få se hur jag känner.
Det borde inte vara något problem då jag har sett scarlets sprutor.
Jag har lite blandade känslor för hela terapi-grejen. Jag är rädd och orolig för att jag vet att i slutet så kommer jag få ta en spruta, troligtvis blodprov, och tanken att jag själv tvingar mig till det här är bara hemskt. Men på andra sidan så känner jag också lättnad. En lättnad att äntligen få bli av med den här absurda rädslan. Att inte längre vara orolig så fort jag ska söka mig till vård eller orolig över att skada mig eller bli sjuk. Jag vill så gärna känna mig fri, inte längre vara en fånge av min fobi. Ta ett blodprov utan att svimma och utan att vara rädd.
I somras så råkade jag bli slagen på läppen (helt olyckshändelse) så den blev lite svullen och det var några väldigt små blodiga märken, men knappt blodigt. Jag tittade på såret och satte is på den. Jag var helt lugnt, det var ingen big deal och sen så svimmade jag lite grann. Jag började fråga mig själv varför jag svimmade för något så ytterst löjligt. Jag är inte blodkänslig, det var inte något farligt heller, så varför reagerade min kropp som den gjorde?
Min fobi har nu gått så långt att jag inte längre kan definiera vad det är jag är rädd över. I början var det ju sprutor. Jag fick en spruta, jag svimmade. Sen så har det utvecklats med åren. Jag kände lukten av sprutorna och svimmade. Nu har det gått så långt att jag har svimmat för alla möjliga löjliga anledningar. Jag har svimmat för saker jag inte svimmat förut, som en sticka i fingret, eller tagit bort tandsten hos tandläkaren, eller en synundersökning... Ja, jag har helt enkelt ingen kontroll.
Mitt första besök hos psykologen var hemsk. När jag satt där i väntrummet så ville jag springa där ifrån. En del av mig frågade mig hela tiden "varför? varför gör du så här mot dig själv? Du vet att det här slutar bara på ett sätt, och det är med en spruta" Men nu var jag där så då kunde jag lika gärna se vad dom hade att erbjuda mig.
Jag och psykologen pratade om min fobi och jag fick berätta alla mina upplevelser och varifrån jag har fått min rädsla och vad vi skulle kunna göra åt saken. När jag satt där och berättade allt så insåg jag hur mycket min fobi faktiskt har styrt mig och mitt liv och jag började fundera på vad jag skulle göra om jag inte var rädd. Vad hade jag gjort annorlunda?
Tja, jag kanske inte hade blivit ingenjör. Jag kanske hade blivit veterinär, vem vet. Jag hade troligtvis haft hål i mina öron, tagit bort några födelsemärken och skaffat en tatuering.
Imorn ska jag träffa henne igen tillsammans med en man som jobbar inom vården som hjälper till personer med sprutfobi. Imorn ska han ta med sig en låda med sprutor så ska jag få se hur jag känner.
Det borde inte vara något problem då jag har sett scarlets sprutor.
Jag har lite blandade känslor för hela terapi-grejen. Jag är rädd och orolig för att jag vet att i slutet så kommer jag få ta en spruta, troligtvis blodprov, och tanken att jag själv tvingar mig till det här är bara hemskt. Men på andra sidan så känner jag också lättnad. En lättnad att äntligen få bli av med den här absurda rädslan. Att inte längre vara orolig så fort jag ska söka mig till vård eller orolig över att skada mig eller bli sjuk. Jag vill så gärna känna mig fri, inte längre vara en fånge av min fobi. Ta ett blodprov utan att svimma och utan att vara rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar