Ja idag så har scarlet fått sin första spruta mot allergin! Som ni redan vet så är jag rädd för sprutor och svimmar. Så jag var där i veterinärens rum och försökte hålla mig lugn för scarlets skull. Jag höll i hennes bak och tittade mot väggen. Jag hörde och även såg sprutorna (dock inte nålen) och hörde henne prassla och förklara och visade hur man gjorde. Tony skulle nämligen lära sig, för sprutorna ska vi (TONY) ge till scarlet hemma. Allt gick bra tills hon sa till tony "nu ska du få öva på henne med en saltlösning" och då kände jag på en gång hur allt föll ner. Jag började andas in lugnt för att försöka få syre till hjärnan men jag vet att det är blodet. Efter nån minut orkade jag inte stå där längre och jag var tvungen att ta mig ut. Usch.
Nä, hur ska det här sluta? Den här jäkla töntiga rädslan. Jag har tänkt på det länge att försöka bli av med den här rädslan men jag vet att det inte kommer vara lätt. Jag måste först vilja bli av med det, vilja stå öga mot öga mot rädslan och våga bekämpa den. Jag vill inte vara rädd resten av livet, se sprutor som ett hinder för min hälsa. Jag vet att om jag nu skulle gå till en psykolog så kommer det sluta med att jag ska ta blodprov eller något liknande och bara tanken skrämmer mig och drar mig tillbaka. Usch och fy hur kan jag göra så mot mig själv. Men jag vill inte vara rädd längre.
Jag tänker inte gå på terapi nu nej. Jag kommer plugga klart och när jag har råd kommer jag försöka bli av med det. Jag förstår verkligen inte hur den här rädslan kan försvinna, hur nån kan hjälpa mig att övervinna den. Men man måste hoppas och försöka.
Men scarlet mår bra och det är det viktigaste!
Nä, hur ska det här sluta? Den här jäkla töntiga rädslan. Jag har tänkt på det länge att försöka bli av med den här rädslan men jag vet att det inte kommer vara lätt. Jag måste först vilja bli av med det, vilja stå öga mot öga mot rädslan och våga bekämpa den. Jag vill inte vara rädd resten av livet, se sprutor som ett hinder för min hälsa. Jag vet att om jag nu skulle gå till en psykolog så kommer det sluta med att jag ska ta blodprov eller något liknande och bara tanken skrämmer mig och drar mig tillbaka. Usch och fy hur kan jag göra så mot mig själv. Men jag vill inte vara rädd längre.
Jag tänker inte gå på terapi nu nej. Jag kommer plugga klart och när jag har råd kommer jag försöka bli av med det. Jag förstår verkligen inte hur den här rädslan kan försvinna, hur nån kan hjälpa mig att övervinna den. Men man måste hoppas och försöka.
Men scarlet mår bra och det är det viktigaste!
3 kommentarer:
Fobier är inte rationella, eller logiska.. Min ömma lilla moder tål inte sniglar! Och har drömt om att ha jordbruk. Har bott på vischan.
Hon slänger, det som en snigel, eller en larv nuddat vid. Hon vet att det är knasigt. Det hjälper inte!
Själv kan jag hantera, och intressera mig för döda kroppar (Tycker insidan är vacker!), men känner ändå hur blodet försvinner vid en enkel vaccination.. Inte alla gånger, men ibland.
Hoppas att själva uppgiften med att hjälpa Scarlet, även hjälper dig!? Fokusera.
Jag kanske får hjälpa dig att ge sprutorna om inte Tony kan eller inte är hemma :P Då kanske jag botar min nål-rädsla...
jo jag ser också scarlets medicinering som ett slags terapi. Jag får se hur det blir. Tänker försöka stoppa munnen full med godis och socker så att blodsockret inte faller så lätt.
Haha johanna, kan tänka mig att vi ligger båda på golvet helt vita i ansiktet medan scarre äter upp oss med slickar!
Skicka en kommentar