Det som gör livet så underbart

Jag ligger här på sängen och funderar. Jag har levt i snart 23 år, vilket är ingenting jämfört med vad exempelvis mina föräldrar har levt men, ändå, så är det hela mitt liv. Jag tänker på allt som har hänt under dessa snart 23 år men det är omöjligt att komma ihåg allt. Tiden går så fort framåt och ibland känns det ändå som att man sitter kvar i vissa delar av livet. Fast.
Det är i såna tillfällen jag älskar Facebook. Foton försvinner ändå ganska lätt. Man byter dator, man glömmer tömma minneskortet, dator krachar... Men det man lägger upp på nätet försvinner inte och man kan dessutom få se bilder och minnen andra har från dig. Det hjälper så mycket att minnas! Jag älskar gå in i Facebook och titta igenom gamla foton. Gamla minnen. Det är kul att åter skratta till samma händelse och ibland kan det vara tungt att minnas de dåliga.

Denna bild får mig att skratta så mycket. Det första jag reagerar är hur ung pappa var. Det är så lätt att glömma bort att ens föräldrar var unga en gång i tiden och att dom inte alltid såg ut som dom gör idag. Pappas smak för mode har klart blivit sämre.

Denna bild leder mig till alla de somrar vi har spenderat i Skeberg. Till dom sömnlösa, pirriga och nervösa nätterna precis innan vi skulle åka till Sverige. Jag minns hur pappa drog oss i kärran och hur senare det var Dennis som drog mig. Jag minns hur pappa tvingade oss kratta gräs. Jag minns hur vi hatade kratta gräs mer och mer för varje år. Hur vi plockade upp högarna och lade dom i kärran. Jag minns hur pappa visslade på oss och vi visste då att vi skulle få göra något jobbigt. Jag minns hur vi blev smarta nog att inte lyssna till visslingarna utan kunde faktiskt springa därifrån. En spontan skogsvandring! Jag minns hur pappa fick oss att springa flera varv runt huset bara för att få två små gelemaskar medan han satt som en tjockis på sin hammock och glufsade i sig all godis. 

Jag minns hur mamma lät mig och Dennis leka med målarfärg på balkongen och hur hon målade på oss. Det leder mig till de minnen vi bakade tillsammans och gjorde kanelbullar och pepparkakor. Hur vi lekte med lera och pysslade. Jag minns hur hon körde mig till balett och hur mycket jag älskade det. 

Oändliga kvällar med en massa skoj med en vän man har haft sen dagis och se varandra växa upp.

Jag minns hur jag valde att gå till en djurpark till min födelsedag och vi spenderade en natt på hotell med mina kusiner. Vi hade hur skoj som helst och parken var fantastisk!

 Jag minns hur jag äntligen tog steget och började med rytmisk gymnastik, den roligaste sporten jag någonsin har gjort. Alla mina mål jag nådde, trotts att folk sade till mig att jag var för gammal och skulle aldrig klara av det, men det gjorde jag!

Jag minns en rolig och skojig dans med Barbie Girl-låten. Hur roligt som helst! 

Jag minns vår forskargrupp och hur otroligt roligt vi hade på våra resor. Det var det absolut bästa med högstadiet! Bara det väcker oändligt många bra minnen. Men att ta upp dom alla skulle vara en hel bok i sig.

Men allt var så klart inte bra. Jag minns hur deprimerad jag var och hur jag ständigt var ledsen. 

Vilket samtidigt får mig att minnas den känslan när jag flyttade till Sverige. Den friheten och hur allt såg så ljust ut och möjligheterna oändliga!

Min nya klass. Som jag hatade.

Jag minns allt jag har gjort!

Som att lära mig åka Snowboard!

 Ställa upp mitt projekt och komma till final på en tävling!

 Lära mig rida!

 Tävla i snowboardSM!

 Sett det ena och det andra!

Utbildad mig till snowboardledare!

 Sommarjobba i ett läger i Spanien och träffa fantastiska människor. En oförglömlig och perfekt sommar!

 Mina elever på snowboardskolan!

 Och så klart studenten!

 Första resan utomlands med vänner!

 Och första kryssningen med min familj!

Resan till Norge där vi dessutom åkte snowboard mitt på sommarn!

Min underbara hund!

Och härliga sommarminnen med mina vänner!

Även härliga minnen med nya vänner!

Minnena är oändliga och att bara gå igenom alla foton är tröttsamt. Men det jag tänker på är alla de människor som kommer och går i våran liv.

 De vänner som sakta avtar.

Eller de som bara försvinner, som man måste säga hejdå till.

Men även alla dom där vännerna, gamla som nya, som man vet inte kommer försvinna så lätt. De vänner som trots avstånd och trots att man inte umgås eller ens pratar med varandra ofta så har man dom kvar. De vänner som gör allting lite ljusare. 

Och den kärleken som bara känns perfekt och evig som gör livet lite ljusare och sötare.

Alla de stunder jag har upplevt, alla mål jag har uppnått, alla ställen jag har sett och utforskat, alla människor jag har träffat, alla vänner jag har skaffat och även dom jag har sagt hejdå till. Alla de vänner som inte försvinner och den kärlek man får från familj, en partner och vänner. Allt det där gör livet värd att kämpa för.