Min käraste bäbis....

Det finns en viss risk att tony kanske flytta tillbaka till stockholm efter sommaren. Det är inte säkert än och jag vet inte när han kommer veta det men jag har verkligen blandade känslor för det. Jag har länge haft och har fortfarande en magkänsla av att han kommer att flytta och det har jag sagt länge. Jag bryr mig inte om han åker eller stannar, han kan göra vad han vill verkligen, jag bryr mig liksom inte. Om två veckor börjar jag medicinsk teknik och går ifrån honom. Det jag bryr mig om är scarlet. Om tony flyttar innan jag hinner plugga klart ja, vad ska jag då ta mig till? Jag kan verkligen inte ha en hund helt själv medan jag pluggar, när jag jobbar är det mycket möjligt men inte medan jag pluggar. Det går verkligen inte, helt omöjligt. Om mitt schema skulle vara snäll så skulle det funka men nu är mitt schema hemsk! Är i skolan i 6h sträck utan att kunna lämna skolan, inte alltid men ganska många dagar, vad händer med henne då?? Och jag ska hinna plugga, laga mat och gå ut med henne samtidigt. Dessutom skulle jag vara helt till 100% låst. Jag gick liksom inte med på att ha en hund själv, hade jag vetat det skulle jag ALDRIG skaffa hund för att jag vet att jag inte kan ta hand om den. Så det enda alternativet jag har kvar är att han tar henne till stockholm. Kul. Riktigt otroligt kul. Toppen! Jag har en hund som jag knappt kan se? Jag tänker direkt på alla dom dagarna som jag själv (i sällskap med johanna, hon hjälpte en så otroligt med scarlet) stod i hundträningen när scarlet var som värst. Stod där och frös ihjäl medan tony satt varm hemma spelade. Blöt, frustrerad, utmattad, kall... all slit och jobb jag har lagt ner på den hunden... Och hon är så underbar och duktig tack vare all den där energin som jag lade ner på henne när hon var som allra värst! För vad? För att någon annan ska njuta av henne. Varsågod för att jag tog det värsta! Alla pengar jag har lagt ner på henne. ALLT! Och hon är ju min bäbis. Min allra första, speciella, fina bäbis. Tillsammans har vi och håller på att lära oss spåra och bli bättre på det, tillsammans har vi testat på agility, tillsammans har vi sökt, tillsammans har vi skrattat och gråtit, blivit arga på varandra, tillsammans har vi lärt oss att åka skidor, och lärt oss lydnad, och lärt oss hur man beter sig, och lärt oss att vara lös. Vi har gjort så mycket tillsammans, frusit och varit blöta, gått vilse och saknat hemmet, kastat boll och suttit nervösa utanför veterinären, varit oroliga och lidit för all klåda. Vi är ett lag, hon och jag, hur kan jag bara lämna ifrån mig henne? Efter allt? Det finns positiva sidor på allt såklart, jag ska inte dränka mig i allt det negativa. Men det är hemskt. Det är min hund, ingen annans. Min bäbis. Min luppsis. Hade jag varit klar med min utbildning så hade jag säkert flyttat med ner eller säkert kunna haft henne här, beroende på jobbet. Men vad är bäst för henne? Jag kan inte ge henne livet jag vill ge henne om jag är själv. Det går inte.
Men det skulle vara för ett år, ett år går fort.