Tjat

Jag vet att jag börjar bli tjatig och jobbigt men jag behöver bara skriva av mig lite.

Jag är ledsen. Jag känner mig nere. Jag vill verkligen vara med Tony. Jag tänker på allt han har gjort för mig och så lite jag har gett tillbaka. På något sätt känner jag att allt är mitt fel, jag har låtit honom glida ifrån mig. Jag tog honom för givet helt enkelt och nu när jag inte har honom så gör jag inget annat att sakna hans sällskap och värme, hans tröstande famn och ord, hans manier och skämt, hans kloka ord, all fotbollsnack och ambition att försöka lösa alla problem. Jag frågar mig själv vad jag har gjort, om allt är mitt fel, om det fanns nånting jag kunde ha gjort för att undvika detta? Jag skyller på skolan. Den har stressat mig och genom det förstört det vi hade.
Men, även om jag kunde ha ansträngt mig mer att gett honom det han behövde så skulle det inte ha hjälpt. Jag kan anstränga mig men jag kan inte ändra den jag är eller mina intressen. Jag kan inte älska fotboll och inte heller skapa ett intresse för namn och skådisar. Jag gillar att rida, åka snowboard, resa och umgås med människor. Jag vill göra det mesta med personen jag älskar. Jag vill gå ut och träna tillsammans, jag vill rida tillsammans, jag vill ha nånting som vi båda gillar att göra. Nånting, vad som helst som vi båda brinner för. Vad skulle det vara med tony? Eller är det han som kanske egentligen inte vill försöka längre och har fått mig att tro att det inte finns nånting kvar i vårt förhållande?
Men jag har inte glömt allt han har gjort mot mig, allt det dåliga och oförlåtliga. Det där som man inte gör om man älskar eller bryr sig om någon. Men det blir allt svårare att komma ihåg, jag vill bara ha honom tillbaka, jag vill att det ska vara som i början. Men gud, jag vet inte ens vad jag vill! För jag vet att så fort skolan börjar så behöver jag tid och rum för mig och då är vi tillbaka i det där jobbiga. Man kan inte ha semester hela tiden och man kan inte ha ett förhållande som bara fungerar när man har semester.

Jag har så svårt för den där tjejen. Bara namnet Annelie får mig rasande. Tycker det är så hemskt att en av mina kompisar vet att det är jätte jobbigt för mig när det gäller dom två och så får jag höra hur han pressar dom på skoj. Jag vill här ifrån. Jag vill glömma bort dom alla. Vara långt bort från henne. Jag hoppas att avståndet och tiden gör att han glömmer henne, men det kommer säkert inte vara så. Varför måste han gilla henne?
Det roliga är att hon förstår inte varför jag är så arg på henne eller varför det är så svårt för mig.

Usch, jag vill bara slita ifrån mig hjärtat och sluta känna massa känslor.

Det jobbigaste är att tony och jag är som två pusselbitar som passar perfekt ihop men vi har olika bilder på oss och därför  kompletterar vi inte pusslet. Men så som jag känner nu så hoppas jag inget annat än att framtiden visar oss vägen tillbaka och att vi är mer lika då. Tills dess, om det nu kommer, får vi leva livet.