Vilse i skogen

Idag gick jag ut med scarlet till skogen. Jag började med att gå i hundspåret i motstats riktning. Tog vägen genom en supmark som jag hade gått förut under regn (den här gången var det tack och lov lite torrare) och hittade väldigt lite hjortron. Lite senare så såg jag lite kantareller så jag bad scarlet att hitta dom. Gick sådär faktiskt men vi håller på att jobba på det =). Senare så stannade vi flera gånger för att plocka blåbär. Det finns överallt i hela skogen och bären är enorma! Scarlet passade också på att äta så mycket blåbär hon kunde. Det var varmt och skönt i skogen och solen kom och gick så som den svalkande vinden. Jag gick och gick in i skogen och scarlet sprang som en galning fram och tillbaka och nosade på allt hon kunde. Till slut så delade stigen på sig. Tja, antingen tar jag den gamla vanliga vägen genom hundspåren eller så tar jag den här lilla stigen som jag aldrig har tagit förut. Så klart så tog jag den lilla stigen som jag naivt trodde inte skulle leda så långt borta från den andra stigens utgång. Jodu...hur mycket fel kan man egentligen ha? Jag gick och gick i skogen, hade ingen aning var jag var och stigen kändes också oändlig. Jag kunde inte längre höra vattnet eller trafiken som man ibland kan höra. Jag var aldrig orolig för jag visste att förr eller senare så kommer man ut. Jag mötte en man som gick förbi mig. Tyvärr var jag lite för blyg för att fråga var jag var och hur jag tar mig ut men strax därpå kom jag ut till en skogsväg som ledde till en parkering jag aldrig hade sett. Som tur var tog jag rätt väg eftersom vägen delade på sig i två olika riktningar. Vid parkeringen såg jag en skylt "Nydalasjön fritidsområde" och en pil. Jag blev glad när jag såg den och det kändes skönt att veta att jag var på rätt väg. Till slut kom jag fram till sjön och började känna igen mig men när jag såg var jag var och kunde runt hela sjön sa jag "åh nej!" Jag hade hamnat precis framför vår lägenhet fast andra sidan sjön. Det kändes väldigt frustrerande att inte ha en båt och ta den korta vägen hem. Mina bin och knän var ömma och trötta och jag var både hungrig och törstig. Tanken att gå runt hela sjön gjorde min inte så värst glad men inte hade jag mycket annat att välja mellan. Nu var jag tvungen att tänka åt vilket håll jag skulle gå, vilken väg var kortast? Att gå tillbaka samma väg dock inte genom skogen var längre insåg jag så det var bara att gå.
Det kändes skönt att komma hem och tack och lov han jag se slutet på gymnastik finalen!