Igår gick jag och Johanna och spåra. Det var min och scarlets första gång och jag tror att vi båda var lika förvirrade i början. Jag förstod inte helt hur man skulle göra men nu vet jag. Scarlet lärde sig ganska snabbt och hon är faktiskt duktig på det!
Det var riktigt kul att sätta spåret och att se alla hundar spåra. Tyvärr så regnade och alla blev ganska blöta men det var värt det.
När vi var klara så släppte johanna Aska för att hon och scarlet skulle leka, men istället så sprang aska iväg och bakom henne följde scarlet, som fortfarande trodde att aska lekte. Sen var båda borta. Johanna packade snabbt sina grejer och började gå "Det är ingen ide att vänta" sade hon. Själv så höll jag mig från att springa efter. Vi ropade och ropade men ingen av hundarna lyssnade. Det blev bara svårare och svårare för mig att ta ett steg ifrån stället där de sprang iväg. Först var jag lite lugn och tänkte att hon skulle komma tillbaka, hon är så rädd för att vara ensam, men sedan började jag föreställa mig alla möjliga scenario där det kan gå snett och mitt hjärta började öka pulsen. För varje steg jag tog blev jag mer nervös och orolig. Jag föreställde mig hur den vita prickiga saken kom springande mot mig som en galning. Men så blev det inte.
Tillslut kom Johanna och jag överens om att vi skulle dela på oss. Jag skulle vänta där jag stod och johanna skulle gå ut ur spåret och se om dom skulle komma ut ur andra hållet. Men så fort johanna stack skyndade jag mig till stället där dom försvan. Jag tänkte att jag kan gå dit dom försvan och "spåra" efter dom så gott det gick. Så fort jag kom till platsen så kom aska fram ut skogen glad och lugn. Jag kopplade henne så fort jag kunde sen tittade jag mig omkring och insåg att scarlet var inte med aska. Då kom paniken fram. Tårarna började rinna vilt ur mina ögon och jag tänkte att det var sista gången jag skulle se den där jäkla hunden.
Det hela slutade med att scarlet kom springande fram ur skogen helt slut och lade sig ner så fort jag fick tag på henne.
Dem var borta i 25-30 min, fast för mig och säker för johanna med, så kändes det som flera timmar.
I slutet av augusti 2006 så gick jag till Huddinge simhall vid Huddingegymnasiet där dennis precis hade börjat plugga. Mina föräldrar skulle ha möte med mentorerna och under tiden så skulle jag bada där. Vi kom överens om att när mina föräldrar blev klara så skulle de gå förbi och hämta mig. Jag hade så tråkigt helt själv i hallen så 15 min kändes som en timme. Jag tänkte att mina föräldrar hade glömt bort mig så jag tog mig ur och gick hem. När jag kom hem så var ingen hemma och eftersom jag inte hade nycklarna så hade jag inget annat val än sitta på trappen och vänta. Efter ett tag dök min pappa upp. Han var vit i ansiktet och helt förskräckt. "Men raquel..." Sade han ledsen. "Vi har letat överallt efter dig. Vi trodde nån hade tagit dig. Vi har t.o.m ringt polisen och dom letar efter dig!"
Nu vet jag hur dom kände sig....
Det var riktigt kul att sätta spåret och att se alla hundar spåra. Tyvärr så regnade och alla blev ganska blöta men det var värt det.
När vi var klara så släppte johanna Aska för att hon och scarlet skulle leka, men istället så sprang aska iväg och bakom henne följde scarlet, som fortfarande trodde att aska lekte. Sen var båda borta. Johanna packade snabbt sina grejer och började gå "Det är ingen ide att vänta" sade hon. Själv så höll jag mig från att springa efter. Vi ropade och ropade men ingen av hundarna lyssnade. Det blev bara svårare och svårare för mig att ta ett steg ifrån stället där de sprang iväg. Först var jag lite lugn och tänkte att hon skulle komma tillbaka, hon är så rädd för att vara ensam, men sedan började jag föreställa mig alla möjliga scenario där det kan gå snett och mitt hjärta började öka pulsen. För varje steg jag tog blev jag mer nervös och orolig. Jag föreställde mig hur den vita prickiga saken kom springande mot mig som en galning. Men så blev det inte.
Tillslut kom Johanna och jag överens om att vi skulle dela på oss. Jag skulle vänta där jag stod och johanna skulle gå ut ur spåret och se om dom skulle komma ut ur andra hållet. Men så fort johanna stack skyndade jag mig till stället där dom försvan. Jag tänkte att jag kan gå dit dom försvan och "spåra" efter dom så gott det gick. Så fort jag kom till platsen så kom aska fram ut skogen glad och lugn. Jag kopplade henne så fort jag kunde sen tittade jag mig omkring och insåg att scarlet var inte med aska. Då kom paniken fram. Tårarna började rinna vilt ur mina ögon och jag tänkte att det var sista gången jag skulle se den där jäkla hunden.
Det hela slutade med att scarlet kom springande fram ur skogen helt slut och lade sig ner så fort jag fick tag på henne.
Dem var borta i 25-30 min, fast för mig och säker för johanna med, så kändes det som flera timmar.
I slutet av augusti 2006 så gick jag till Huddinge simhall vid Huddingegymnasiet där dennis precis hade börjat plugga. Mina föräldrar skulle ha möte med mentorerna och under tiden så skulle jag bada där. Vi kom överens om att när mina föräldrar blev klara så skulle de gå förbi och hämta mig. Jag hade så tråkigt helt själv i hallen så 15 min kändes som en timme. Jag tänkte att mina föräldrar hade glömt bort mig så jag tog mig ur och gick hem. När jag kom hem så var ingen hemma och eftersom jag inte hade nycklarna så hade jag inget annat val än sitta på trappen och vänta. Efter ett tag dök min pappa upp. Han var vit i ansiktet och helt förskräckt. "Men raquel..." Sade han ledsen. "Vi har letat överallt efter dig. Vi trodde nån hade tagit dig. Vi har t.o.m ringt polisen och dom letar efter dig!"
Nu vet jag hur dom kände sig....
Kära Muffins II som är nog 1.5 år gammal
Kära scarre!
Svartnos som är 2.5 år gammal
Och den finaste Flingan som är 5 år gammal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar